Eva blev aldrig mamma, men hon kommer förhoppningsvis att bli mormor.
Det säger hennes 19-åriga fosterdotter Liza.
– Vår relation kommer att vara livet ut, säger Eva som valde att bli fostermamma som ensamstående.
I ett pepparkakshus högst upp på berget bor Eva. För fyra år sedan flyttade också femtonåriga Liza in.
– På ett sätt var jag nog lite naiv. Jag tänkte inte på allt som kunde bli tokigt utan istället på allt som kunde bli bra, minns Eva när hon slagit sig ned med en kopp kaffe i glasverandan och blickar utöver dalen.
– Jag hade länge umgåtts med tanken att ta hand om ett barn, fortsätter hon. I mitt jobb möter jag många ungdomar som far illa och jag såg det som ett sätt att göra en insats, samtidigt som det skulle vara roligt att ha någon mer i huset.
Eva hade träffat Liza flyktigt i tjänsten. När Lizas mamma plötsligt dog och det inte fanns någon i hennes nätverk som ville eller kunde ta hand om henne, tänkte Eva: ”nu eller aldrig”.
– För mig var hennes ålder en fördel. Jag tänkte ungefär ”att blir det bra så är det jätteroligt och blir det inte bra, ja då behöver jag bara klara henne igenom gymnasiet. Det är inte samma ansvar att ta emot en tonåring som ett litet barn. Tonåringar har redan sina föräldrar och sitt nätverk i sig. För dem blir jag en viktig vuxen, men ingen ny mamma.
För Liza som hade bott ensam med sin mamma passade det också bra, eftersom hon inte ville flytta in hos en familj med mamma, pappa, barn.
– Det var jättenervöst att bli utredd av mina kollegor, berättar Eva. Jag har ju inte själv världens tjusigaste familj, men det var inte så farligt att bli granskad som jag trodde utan istället ganska spännande att få summera vad jag gjort och hur jag tänker.
Så kom Liza, målade om det rosenrandiga rummet mörkblått och tvingade Eva att tänka nytt när det gällde planering och struktur.
– Jag har ju alltid haft bara mig själv att tänka på, varit lite av en hoppetossa som haft mycket på gång och varit aktiv i föreningslivet. När Liza kom fick jag lugna ner mig. Även om hon inte själv var hemma ville hon att jag skulle finnas där och vänta på henne, och jag ville att hon skulle vara trygg i att jag alltid kunde komma och hämta henne om det skulle behövas.
I början testade Liza Eva en hel del. Bland annat ville hon sova över hos kompisar som Eva inte kände, precis som hon brukat få göra. När Eva sa nej, ringde Liza sin pappa och klagade.
– Till all lycka har hennes pappa stöttat mig hela tiden. Han sa helt enkelt, ”nu bor du hos Eva och då är det Eva som bestämmer.” Men visst var jag vilse i pannkakan ibland, skrattar hon. Jag måste fundera över saker som gränssättning och ansvar. Då märkte jag att jag lutade mig mycket mot min egen pappa. Jag kunde höra vad han brukade säga, inne i mitt huvud.
Vid ett tillfälle försvann Liza och kom tillbaka först efter två dagar. Då var Eva rejält orolig och Liza väntade med trotsig spänning på vad som skulle hända.
– Då radade jag upp henne, kompisen och kompisens föräldrar i soffan här, säger Eva och pekar på kökssoffan utmed fönstret i verandan. Vi pratade om vad som hade hänt och Lizas straff blev en indragen musikal som hon hade sett fram emot. Tack och lov hände aldrig något liknande igen.
En av de första sakerna som Eva och Liza diskuterade var hur de skulle presentera varandra och vad Eva kunde berätta om Lizas bakgrund. De var ense om att vara helt öppna med fosterhemsrelationen och tycker inte att det har varit några problem med det. Eva har exempelvis bara fått positiv feedback av att vara ensamstående fostermamma.
En sak som har bidragit till Evas och Lizas goda relation är att de har rest mycket tillsammans.
– Liza hade bott hos mig mindre än ett halvår när vi åkte till Spanien. På det sättet försatte jag henne i en situation där hon var helt beroende av mig, berättar Eva. Annars har jag varit noga med att inte tränga mig på henne känslomässigt utan att istället låta henne komma till mig. Varit intresserad men inte nyfiken.
Eva berättar att hon har velat ge Liza en del av det hon inte har fått tidigare. Det första var att staga upp tillvaron och få lite mer normalitet med saker som tandläkare, kläder och läxläsning. Men hon ville också att Liza skulle få egna positiva upplevelser, som att resa, gå på teater och att lära sig spela ett instrument.
– Jag vill att hon ska ha med sig lite erfarenheter. Om ämnet resor kommer upp ska hon kunna säga att hon varit och snorklat i Egypten. Det blir ett snabbt sätt att skaffa sig en historia och att också finnas med i roliga sammanhang.
Av samma anledning har Eva velat förmedla en bild av en kapabel vuxen. Att det inte är farligt att ifrågasätta myndighetspersoner och hur man blir lyssnad på och respekterad.
– Jag vill att Liza ska möta människor i ögonhöjd och ha tilltro till sig själv, sammanfattar Eva.
Evas viktigaste har uppgift har ändå varit att ”buffa” Liza genom gymnasiet. Liza lämnade grundskolan med dåliga betyg från en specialklass, kände sig dum och udda, men har nu tagit studenten från ett helt vanligt gymnasium med goda betyg.
– Jag märkte ju att hon inte hade några svårigheter rent intelligensmässigt, utan att det berodde på andra saker. ”Du klarar det här om du vill” sa jag till henne. Det sken om henne när hon första gången kom hem och hade skrivit ett prov med MVG. Att hon hade klarat något på precis samma villkor som någon annan.
Nu har Liza fyllt 19 år och söker jobb. Evas officiella uppdrag som fostermamma är avslutat, men Liza kommer att bo kvar hos henne så länge hon har lust och deras relation kommer att räcka livet ut, tror och hoppas Eva.
– Det har blivit så bra det kan bli, konstaterar hon.
Får man ta ett fosterbarn av egoistiska skäl? För att slippa vara ensam eller för att man saknar en familj?
– Ja och nej. Det finns alltid egoistiska skäl också, inte bara att man vill vara en godsamarit. Men det får inte finnas ett tomrum som man ställer krav på barnet att fylla, utan snarare en längtan att få pröva en ny roll. Att det är spännande att få ta del av en annan människas liv. Med ett barn eller tonåring kommer ju nya saker in i livet. som deras vänner, hobbies, studentfester, skolkontakter eller vad det nu kan vara. Att få göra skillnad för en unge är belöning nog.
Text: Carina H Ahnstedt
Fotnot: Eva och Liza heter egentligen något annat.
